Regissör för Sveriges största friidrottstävlingar
När 2000-talet började visste jag att jag skulle bli pappa om ett par månader. I mars kom Malex till världen. I början minskade jag mitt ideella engagemang, men fortfarande hade jag samma roller inom Lidingöloppet (marknadsföring, speaker) och de stora galorna.
Jag var regissör – eller event presentation manager – för DN-galan, galan i Globen (som gick under flera olika namn), Finnkampen och lite annat. Det ständiga målet var att förnya och förbättra, utan att löjla till det, eller göra det krångligare. Det ska vara begripligt och underhållande.
På Globen-galan ersatte Uffe Saletti den ansvarige för musik- och ljudeffekter med ett liveband. Det gav också nya möjligheter och den allra största grejen för det var när Angelica Bengtsson satte tre juniorvärldsrekord i stav under en och samma gala. Hon hade önskat Gyllene tiders Sommartider och bandet under ledning av Anders ”Zibbe” Holz tajmade det perfekt med inklappet, ansatsen, själva hoppet och jubelfirandet,
När Stenmark pratade för länge
DN-galan gick som tåget och sågs som världens bästa gala. Vi utvecklade det mesta och bland annat hade vi specialinbjudna hemliga gäster som fick inviga galan och leverera en attachéportfölj med diamanter. I slutet av 90-talet hade vi gjort stor succé med BB King och Chaka Khan som överraskningsinvigare. Vi fortsatte med bland andra Christer Fuglesang, Ingemar Stenmark och Jerry Williams.
Var och en skulle säga något kort och jag skrev nästan alltid manus till dem. Christer fick räkna ner från 10 till 1 tillsammans med publiken.
Stenmark skulle förstås bara säga ”det är bara å åk”, men istället började han förklara – i en längre utläggning – hur mycket han gillade friidrott. Charmigt, förstås. Men problemet var att vi inte hade tid för det för att både tv-sändningen och galan skulle börja. Lite spännande och utmanande!
Till Madrid för att berätta vad Athletainment är för nåt
Att DN-galan var bra gjorde att jag också fick uppdraget att vara en av föreläsarna på Europeiska friidrottsförbundets första seminarium om event presentation. Det var 2003 och hölls i Madrid. Det var en utmaning för mig som inte var van att föreläsa på engelska och inte blev det lättare av att jag dessutom skulle få presentera hur vi tänkte jobba med det Europamästerskap som Sverige och Göteborg tilldelats tre år senare. Men det gick bra.
Mitt tema gick ut på att friidrott är underhållning och i samband med det skapade jag ordet ”Athletainment”.
Tre års förberedelser inför EM i Göteborg 2006
Det blev mycket jobb inför EM:et. Och otroligt kul. Vilket supergäng som jobbade: Anders ”Abbe” Albertsson, Christer Falk, Erik Winerö och Pelle Crona med flera. Pelle tittade in i kristallkulan för att förutsäga vilka svenskar som kunde vara riktigt bra tre år senare. Hans spådomar var grunden för det dagsprogram som vi föreslog och som sen visade sig slå in otroligt väl.
Här fick vi utveckla presentationstekniken ytterligare och vi tog stora steg. Arrangemanget blev en stor succé både idrottsligt och hur vi presenterade tävlingarna. Jag hade jobbat ihop med Göteborgsgänget redan tidigare då Finnkampen hade gått i Göteborg från 1999 och framåt, typ vartannat år, och inomhusgalan Samsung Eurojump från 2003.
Tajming är viktigt i event presentation
Men innan det blev dags för EM i Göteborg 2006 hände nåt ännu viktigare. Strix gjorde entré och jag blev pappa för andra gången. Han föddes 2004, bara fyra dagar före DN-galan.
Knappt fyra dygn gammal kom han till stadion och rullades i barnvagnen över mållinjen. Jag hade bra gärna haft det på målfoto.
Hans ankomst var lite väl tajt inpå galan och det var nära att jag inte kunde regissera den gången. Och faktiskt har jag (ännu) inte behövt ställa in ett enda ”gig” på grund av sjukdom eller något annat.
EM med ovanligt höga ambitioner
EM-tävlingarna blev en stor succé, både idrottsligt och underhållningsmässigt. Kören som körde en nationalsång live varje kväll var en härlig överraskning för idrottarna, preshowen som leddes från en soffgrupp av Carin Hjulström från innerplan och med A Lennart Julin i en fåtölj var ett nytt grepp och att potentater i Europeiska friidrottsförbundet, det svenska förbundet och Göteborgs Stad inte skulle behöva hålla långa tal utan istället bli intervjuade i under invigningen var en lättnad för de flesta inblandade. Inte minst publiken.
Men framförallt var allt så genomarbetat. Vår ambition var att göra EM-tävlingarna tajtare än tidigare och mer i galastuk, utan att tappa storheten i ett mästerskap. Allt fick vi dock inte igenom. Mitt förslag att lägga prisutdelningarna utanför tävlingstid och på Götaplatsen gick inte hem. Det dröjde några år, men sen har det faktiskt blivit så att prisutdelningarna numera ofta ligger utanför tävlingarna.
Ett jazzigt tema på musiken
Vi jobbade också mycket med musiken. Här var det Hans Ekdahl som var den som satt bakom spakarna. Valet föll på jinglar som bygger på jazzmusik. Om man räknar in en del soul och annat närliggande blir urvalet stort, utan att man tappar temakänslan.
Vi jobbade med det där i säkert ettåthalv år och var i princip klara med det när jag någon månad innan EM kallades ner till Göteborg. De ledande politikerna hade protesterat. Hur kunde vi välja nåt så mossigt som jazz? Hur ska vi kunna attrahera ungdomar och ny friidrottspublik med det?
Jag förberedde en presentation och åkte ner till ett möte på Göteborg & Co. Först fick jag svara på ett antal frågor innan jag fick spela upp några exempel som vi tänkte använda. De var tveksamma, men tyckte att det lät bra. Så tog jag fram mitt trumfkort och berättade att ibland, någon eller några gånger under en tävling, kan vi ljudsätta långa kast.
– Under luftfärden i slägga låter det floff-floff-floff-floff och när ett spjut seglar genom luften låter det weeeeeeeeeeeeeeeeeee, följt av ett dojojoing när spjutet landar.
Sa jag och spelade upp såna ljudeffekter.
– Men när vi har jazzteamat kommer vi att komplettera med det här:
Sa jag och tryckte på knappen för jingeln. Och spelade upp en liten snutt av inledningen av Frank Sinatras Fly me to the moon. Det exemplet räckte gott och väl och vi fick grönt ljus. Nästan med en liten applåd.
EM gav en biljett till Japan
Många andra idrotter och blivande arrangörer kom på besök i vår specialbyggda hytt på Ullevi under EM-tävlingar, för att kolla på hur vi jobbade. Det resulterade dels i uppdrag för Göteborg Horseshow, dels i mitt andra besök i Japan. Akira Kazama, vice ordförande i Japans friidrottsförbund, var och kollade på tävlingarna. Han gillade det han upplevde och frågade mig om jag inte kunde komma över till Japan och berätta för dem hur vi jobbade i Sverige. Jag tackade förstås ja.
På hösten samma år åkte jag till Tokyo och vidare till Yokohama där de hade en gala. Där fick jag möta ett stort gäng från japanska friidrottsförbundet och köra en presentation på en extremt liten dator som knappt någon kan ha sett min presentation på. Men de gillade nog också det jag presenterade så under det kommande året åkte jag i skytteltrafik – nåja, men fem gånger på ett år – till Osaka för att kolla tävlingar, sprida min kunskap och vara en del av event presentation-teamet under VM 2007. Yukio Seki tog hand om mig under mina besök inför VM och under VM jobbade jag när Tsuyoshi Nakajima som var den som var regissör.
Mycket filmmusik – och en gnutta svensk musik – i Osaka
Kunde jag påverka något? Jo, absolut. Ganska mycket ändå. För att nämna en spännande sak kan vi ta musiken. Där jobbade jag med Sugiyama en japansk dj. Hon kunde ingen engelska och jag ingen japanska. Men hon hade en tidig japansk smartphone med översättningsmöjligheter som vi kommunicerade genom. Till slut kom vi fram till att mästerskapets storlek och arenans beskaffenhet gjorde att filmmusik skulle kunna vara ett bärande musikaliskt. Pampigt. Storslaget. Spänningsuppbyggande. Stämningsförstärkande. Det blev också riktigt, riktigt bra.
Några svenskar var möjliga medaljkandidater. Jag frågade Stefan Holm vilken musik han skulle vilja ha spelad för sig om han skulle vinna. Kanske skulle jag ha möjligheten att genom Sugiyama få hans önskan förverkligad. Nu behövdes det inte eftersom Stefan ”bara” blev fyra. Men hon hade ändå förberett musiken så när Carolina Klüft vann mångkampen (på Europarekord) spelades Stefans val av musik under hennes ärevarv. Tänk, borta i Osaka ljöd Broder Daniels When we were winning i hela högtalarsystemet. Fast det kanske bara var jag (och möjligtvis Stefan) som la märke till det.
Jorå, Carolina fick faktiskt även ”sin” musik spelad för sig (även hon inte önskat den själv just för det här mästerskapet). Det var inte något uppladdningsskeende eller som tempohållare, vilket kunde ha varit orättvist mot konkurrenterna, utan istället precis i landningen i längdhopp. Där tog vi de sista taktslagen – 1,5 sekund – ur Främling och lät hennes idol Carola ackompanjera Carros landningar.
Sanna Kallurs goda minne
Tidigare under sommaren hade jag, Lena, Malex och Strix varit på galan i Lausanne. Vid frukosten träffade vi Sanna Kallur och Johan Wissman. Sanna träffade jag sen i Osaka tillsammans med DN-galans Rajne Söderberg på läktaren.
Sanna hade dagen innan (eller om det till och med var samma kväll) trots ett kanonlopp bara varit en hundradel från medalj på 100m häck. Hon var förstås grymt besviken. När hon fick syn på mig sken hon upp och undrade om även Malex och Strix var i Osaka. Det var de visserligen inte, men att hon kom ihåg vad de hette visade lite av Sannas storhet, som alltså inte bara innebar att hon var en av den tidens allra bästa – och just då en av de allra mest besvikna – korthäcklöpare.
Janne Åkerblom
I morgon kommer del 2 om 2000-talet
